Imorse såg jag på efter tio med Malou Von Sivers och det handlade bla om PMS/PMD, testosteron och manliga förskollärare.
Jag kom fram till att jag nog lider utav svår PMS. Allvarligt! Ibland blir jag så ARG att jag tappar vettet helt. Ser bara svart och kan bli våldsam. Hm, låter inte så bra när man säger det sådär.. i huvudet lät det inte så farligt.
Har aldrig taimat det vilka veckor under månaden det är mn jag ska ta å börja göra det nu. Så man vet.. Är det därför så förklarar ju det en hel del. Skönt att veta, kanske blir lättare att hantera det, åtminstone för Ante.

Eller så är det bara så det är när man är tjej.. man kanske är arg ibalnd, eller galen. Men någon gång når det till en viss gräns alltså!

Meen, den där Shulman kvinnan, som bloggade om att hon inte kände sig säker med att lämna sin dotte på en förskola där det arbetade män. Det var ju bara galet.. Fast jag förstår vad hon menar. Jag har inga förutfattade meningar ang det, jag tycker bara att det är BRA om män oxå jobbar där. Men det jag förstår är att man slutar aldrig att oroa sig för sitt barn och det spelar ingen roll hur många gränser man går över när det kommer till dens säkerhet. Om man ser en risk med någonting så måste man ju överväga det. Jag skulle aldrig känna mig otrygg med att lämna mitt barn på en förskola där män jobbade, aldrig i livet. Då borde man ju oxå ifrågasätta ensamma pappor? Eller vad?

Men det jag störde mig på var, när en kvinna (vad hon nu hette) , typ nån slags högt uppsatt kvinna inom förksolan iaf, kom in och berättade hur NOGA dom var med vikarier osv som arbetade på dagis. Hur dom ALLTID blir intervjuade innan dom får börja jobba bla. Och att det var full koll och väldigt noggranna kring vilka dom anställde.

Efter att jag tagit studenten skrev jag upp mig på vikarielistan här hemma, bara för att jag behövde ett jobb. Efter kort stund fick jag hem i brevlådan ett papper som jag skulle skriva under som sen skulle till polisen, ett papper som jag sen skulle visa upp på skolan, om man har några prickar i sitt register. Vilket jag inte hade så typ dagen efter fick jag börja jobba på en gång.

Och väl på jobbet var det ingen som berättade någonting, inte om rutiner eller NÅT. Och jag har aldrig varit kting barn. Aldrig haft småsyskon eller små släktingar ens. Å joo, en till sak hon sa, tanten. Att man blir ALDRIG lämnad ensam på ett dagis med barnen, aldrig. Inte ens dom som jobbar med utbildning.
Men ändå så blev jag lämnad ensam med typ 10 barn en eftermiddag. Det var bla det värsta jag gjort.. ingen koll om nåt i stort sett. Detta slutade med att ett barn helt plötsligt var BORTA! Jag fick panik och sprang hit å dit helt skräckslagen. Kunde ju inte lämna dom 9 andra barnen ensamma för att kuta runt överallt själv å leta heller, så jag tog med mig alla barnen ut på jakt. HEMSKT var det! Som tur var hittade jag barnet ganska snabbt, efter kanske bara 5 minuter. Barnet satt ensam i en helt annan matsal å väntade på mellis, som vi resten redan ätit i den "riktiga" salen. Där hade barnet nog suttit ganska länge.. säkert 30 min helt själv. Men från det att jag märkte att han/hon var borta hittade jag han/hon efter ca 5 min.
Va jobbigt att skriva han/hon hela tiden. Nu skriver jag hon även om det lika gärna kan stå han. Hon såg så rädd och sårad ut när jag hittade henne. Trodde väl hon blivit lämnad. Fyfasiken vad dåligt jag mådde efter det där.

Så ja visst. Otroligt mkt koll på vem man anställer.
Nu kan det ju låta som att jag pratar ner mig själv, men jag menar inte så.
Jag har ju sökt till ltu - förskollärarutbildning så det är ju något jag vill jobba med. Men DÅ var jag bara typ, 19 och hade ingen som helst arbetslivserfarenhet eller någon som helst erfaranhet av barn och ändå fick jag så otroligt stort ansvar. Vilket jag nu kan bli lite irriterad på då Love snart ska börja dagis.

Fast å andra sidan är dagisarna här i Jmk underbara och underbara lärare, menar inte att prata dåligt om dom. Utan det är själva systemet jag pratar om nu. Bara så det är klargjort.

Sen om man blir lite lättare på handen när det gäller sånt här när man bor i en sån liten by som Jokkmokk där alla känner alla vet jag inte.. det kanske är så. Men det borde ju inte vara så..